Blanka Sventes skendöda hustru

BLANKA-SVENTES SKENDÖDA HUSTRU

Av Hjalmar Björk

Följande historia om Blanke-Sventes skendöda hustru är ett utdrag ur en längre berättelse av Hjalmar Björk, publicerad 13 december 1961, i Svenska Amerikanaren Tribunen, en tidning som trycktes på svenska i Chicago, Ill. Vi tackar Örne Kjellström som skänkt Näshults Hembygdsföreningen både tidningen och ett foto av Blanka-Sventes torp och smedja. 
Torpet och smedjan låg på den plats där Soläng numera ligger, vid Hjalmars Äng, och utgjorde torpet Strömserum eller Strömsrum.

Sven Blank hade varit soldat en gång och ägde ett litet ställe vid sockengränsen till Näshults församling. Efter avskedet från tjänsten hade han slagit sig på smedsyrket och tillverkade knivar, yxor och andra eggjärn, som han gick omkring i bygderna och sålde. Ibland tog han sin hustru Sofia med sig på dessa vandringar och paret blev allmänt känt som Blanka-Svente och Fia. Var han lärt sig sitt yrke vet jag inte, men han var känd som en skicklig knivsmed och hans knivar var beryktade, den som inte ägde en Blankasventekniv hade ingenting i knivväg - och han måste ha känt till en särskild härdningsmetod, det sades ´´att kniven höll bettet tills bara knivsbaken var kvar.´´

Han brukade göra sina färder tidigt på hösten, men detta år hade han blivit försenad av en händelse som väckte uppseende i bygden. Fia hade blivit mycket sjuk, kanske lunginflammation, och hade legat och febrat och hostat ett par veckor. En gumma som kallades Mörk-Anna, som var lite örtkunnig och brukade svepa lik, hade kommit och sett till Fia då och då, och kanske gett henne av sin hemkokta örtmedicin. Men en fredagkväll dog emellertid Fia. Gubben gick genast, efter att ha lagt ett par femöringar på gummans ögonlock och stuckit en psalmbok under hakan, och hämtade Mörk-Anna. Tillsammans ´´tvättade de ut liket´´, drog på henne ´´liksärken´´ som alla gamla hade i beredskap, samt lade henne på ett sofflock och bar ut henne på en liten uthusloge, där de placerade liket på ett par träbockar. Mörk-Anna hjälpte gubben att styra litet i stugan, rökade med enris för att få ut ´´döaoset´´, och gick sedan hem med löfte att komma tillbaka på måndagen och svepa liket. Men när hon hade gått gick gubben ut på logen och lade ett par gamla fårskinnsfällar över liket, ´´så att hon inte skulle frysa´´. Kanske detta åtgörande hade en stor del att skaffa med utgången av detta ´´dödsfall´´.

Tidigt på lördagsmorgonen gick Blanka-Svente till prästen och anmälde dödsfallet samt skaffade en likkista, som han drog hem på en kärra.

Efter vad Blanka-Svente berättade så hade han varit sysselsatt med att koka sig en gryta korngrynsgröt vid åttatiden på lördagskvällen, då han hörde något som skrapade och famlade på dörren ute i den mörka farstun. Han gick och öppnade dörren och där stod Fia, i sin långa liksärk. Gubben stod där och gapade och bara stirrade i förskräckelse. Han tänkte att Fia spökade redan och tänkte slå igen dörren. Men Fia hov upp sin gnälliga röst och sade:
´´Är du alldeles stollier, Svente! Varför har du lagt me ute på den kålle loen i bara sarken. Hu jag fryser alldeles te döen. Släpp me in och stå inte där å gapa, din lejing!´´

Då förstod gubben att Fia inte var ett spöke utan hans livs levande gamla käringskrälle, som uppstått från de döda. Och hans första åtgärd var att sätta gumman framför den flammande brasan och hälla i henne en skvätt brännvin och svepa in henne i hennes gamla doffelkappa. Så värmde han tegelstenar i spisen och när gumman tinat upp lite bar han henne till sängen, lindade tegelstenarna i trasor och lade omkring henne, samt stoppade omkring henne alla kläder han kunde finns. 
Så sprang han genom höstmörka skogar och hagar och hämtade Mörk-Anna. Och här kommer det kostligaste i denna otroliga historia: När Blanka-Svente kom tillbaka till stugan satt Fia vid spisen och åt korngröt.

När Blanka-Svente tidigt på söndagsmorgonen drog en tom likkista på en skramlande kärra genom bygden, dels för att anmäla för prästen att hans gumma satt livs levande hemma i stugan och dels för att återlämna likkistan, kom talet om den skendöda ut. Kyrkoherden ville först inte lyssna till sådant tal, men då blev Blanka-Svente arg och yttrade:
´´Om kyrkoherden hade sett e människa som hade vatt dö i ett och halft dygn komma in å sätta sej te att äta kornmjölsgröt, tror han då att ho var döer´´

Och så kom det sig att Fias namn blev struket ur dödboken och på nytt införd i de levandes bok.

****************************************************************************************

Hjalmar Björk berättar vidare i sin artikel att han träffade paret Blank en vinterdag när han var nio år. Blanka-Svente och Fia kom till Hjalmars hem, dragande en släde med knivar till försäljning. Hjalmars mor såg dem och sprang mot dörren och ropade: ´´Du harvelens kröckepinne! Dä ä Blanka-Svente och Fia som kommer! Dä fattiga livet, ho har ju just vatt skendö!´´

På kälken satt ett i schalar insvept bylte med en stor säck framför sig. Ur säckens sidor stack knivspetsar som glimmade och blänkte i solen. Gubben muttrade ett buttert Guda till Hjalmars mor som skyndade fram med ett ´´Harre min da att I har Fia mä er! Nu blir ho da rektigt förkyld å dör redigt den här gången! Kom in så I får varma er, usla människa!´´

Hjalmars mor satte Fia framför elden och tog av henne strumpor och skor och schalar och paltor. Sedan satte hon igång att göra kornmjölsvåfflor medan Fia värmde sig. Hjalmar skriver: Det rök om gummans kjolar från spisvärmen där hon satt med bara ben. Jag smög mig fram till spismuren och tittade som fascinerad på hennes bara fötter, som var kritvita med långa tår, som liknade fingrar, vilka krökte sig och rätade ut sig oupphörligt, liksom försökte de gripa om något. Hon var en rätt så lång, mager gumma, och jag såg ingenting av hennes hår, ty hon hade en svart duk om huvudet. Men jag såg hennes ansikte det hade samma färg som fötterna, vitt och livlöst, trots spisvärmen, och den tandlösa munnen och struphuvudet vilket guppade upp och ner som om det suttit på en tråd.

***********************************************

Det är en härlig historia men svår att bekräfta. Sven Johan Blank, kallad Blanka-Svente var född 12 maj 1825, son till förre soldaten och smeden Johan Nilsson Blank i Lemnhult, så han hade påbrå i smedsyrket. Jag kan inte finna att han varit soldat. Det fanns en grenadjär i Näshult vid namn Sven Blanck, född 1795 (eller 1792) så det kan ha skett en hopblandning här.

Smeden Sven Johan Blanks hustru hette inte Sofia utan Maria Magnidotter. Maria dog den 27 mars 1912 och Sven den 5 maj 1912, så han kan inte ha gift om sig på gamla dar med någon Sofia.

Fia var alltså nyligen återkommen från de döda när Hjalmar var nio år gammal. Vem var då Hjalmar? Det artikeln förtäljer och vi vidare vet är att han hade en bror som hette Gottfrid, han måste varit född före 1903, hans far var skomakare. Den ende, inom rimligt avstånd från Strömserum, som uppfyller dessa krav är Gustaf Hjalmar, född 1890, och uppväxt i Yxnaberg i Stenberga. Torpet hette Björkelund, vilket förklarar hans nya efternamn, och Gustaf Hjalmar utvandrade till Norra Amerika 1910, så han var på plats i Amerika för att skriva sin artikel.

Om detta stämmer så skendog Fia/Maria 1899, men kyrkoherde Elgs motvilliga erkännande av att hon levde går inte att finna. Det finns ingen antydan i dödböcker eller församlingsböcker att kyrkoherde Elg skulle ha antecknat hennes död och sedan skrivit in henne igen som levande.

Mer vet vi inte, men historien är i alla fall värd att minnas. Det finns flera minnesvärda personer i historien. Utom Hjalmars mamma med sitt expressiva och eleganta språk är Mörk-Anna spännande. Utan att ha ett dugg bevis för det ena eller det andra tror jag att hon var Anna Gustava Andersdotter, ogift, född 1837 i Lemnhult, död 1931. Hon bodde i Lilla Nässja, vid Mörkaviken (!) i Vigotten, bara ungefär 800 meter från Strömserum, och inom nära räckhåll för Blanka-Svente när han sprang genom skogen för att hämta henne, medan Fia, uppstigen från de döda, satt och åt korngrynsgröt. Vem lärde Mörk-Anna att koka örtdekokter? Var är hennes receptbok? Hon blev 94 år, så hennes recept kanske fungerade?

I husförhörsboken för 1892-1899 finns én anteckning under torpet Strömserum, Lilla Hillhult, skriven med en annan handstil än resten av boken. Den har väl tillagts senare, kanske av kyrkoherden Lindvall. (Näshult hfh 1892-1899). Anteckningen visar att historien berättades i byn och inte var påhittad av Hjalmar.

/Eva Kornby, Haddarp, 2012